Året som varit och året som kommer
2018 har varit ett mycket turbulent och energikrävande år.
Stora ❤️ kom tillbaka till oss efter månader av oro och ängslan. Sån lättnad och lycka för oss.
Jag var väldigt sjuk, så sjuk så att vi trodde det värsta innan alla provsvar kommit.
Jag köpte ett eget hus. Mitt. Inte tillsammans med maken.
Och slutligen har det gått upp för mig, jag tvingas inse, att vårt äktenskap är nog över.
Vi landar i det som är nu, i varsina hem, med huvudansvar för varsitt barn. Men med delvis växelboende.
Så sorgligt och så svårt att inse. Har inte velat det. Har trott och hoppats. Velat ta hjälp. Velat prata. Men båda måste vilja kämpa. Båda måste vara beredda att jobba lite för det. Nu behöver jag ett avslut. Symboliskt nog kom min insikt samtidigt
med avslutet av året 2018.
Nu väntar 2019. Vad finns framför oss?
Det viktigaste och mest centrala för oss nu är att få beslutet från migrationsverket. Och det måste vara positivt!
Sen måste jag och maken båda kunna fortsätta göra gott för våra flickor. Tillsammans. Vårt föräldraskap är ännu gemensamt, trots att våra liv inte är det.
Jag hoppas också att mitt stora❤️ får fortsätta att bygga upp relationen med biomor. Att hon i förlängningen ska våga vara själv med henne. Att biomors hälsa håller för det.
Jag vågar också hoppas att jag själv får vara frisk. Att uppföljande utredningar fortsätter att visa att det inte var det allvarliga, det värsta. Att jag nu får kraft att bygga upp mig själv igen, bli stark och vara lycklig. Släppa allt gammalt. Släppa
skulden och skammen att allt blev som det blev mellan mig och maken. Kampen att försöka gottgöra, reparera.
Nej, nu välkomnar jag 2019. Det här blir det bästa året på länge! För ska sanningen fram har jag inte varit hel sedan lilla S rycktes ifrån oss. Åren sedan dess är nästan ett töcken. Men även det såret har läkt såpass att jag vågar tro att jag faktiskt
kommer att bli lycklig igen.
Bring it on 2019!!
