Invaggas i vardaglig trygghet
Så osannolik är tanken, att vårt land Sverige skulle utvisa våra små, att vi inte tänker på det längre. Vi vaggades in i vår vardagslunk igen och tänker att det kan ju bara inte hända.
Men tankarna finns lite i bakgrunden ändå och nu slog det mig, att imorgon är sista dagen för att alla underlag ska vara inlämnade till asylärendet. Sedan börjar väntan på beslutet.
Medan vi väntar pågår livet.
Stora❤️ har haft avslutning på dansen. Ska vara tomte i luciatåget, har köpt julklappar till sina bästisar och ska fira lillejul med dem. Önskar sig julklappar och längtar jullov. Precis som vilken annan 10-åring som helst.
Lill går på dagis. Är glad och trygg, tränar julsånger och ropar högt och lyckligt "mamma, det är min mamma" när jag hämtar på dagis, springer i min famn. Älskar våra barnbarn, sina bästa vänner, ringer FaceTime till dem på kvällarna. Blev superglad när mormor och morfar kom häromdan, skriker när hon inte får som hon vill. Precis som vilken annan 2,5- åring som helst.
Och jag går till jobbet varje dag. Handlar på Ica på vägen hem, kokar makaroner, påminner om läxan, läser saga, kokar kvällsvälling. Smeker ömt över håret, pussar godnatt, viskar "sov gott, mamma älskar dig". Precis som vilken annan mamma som helst.
Precis så osannolikt är det. För vi är som vilken annan familj som helst.
