Det handlar inte om barnen
Att vi har det jobbigt nu. Det beror inte på barnen.
De här barnen är sååå underbara. Sååå fina❤️❤️❤️ Vi älskar dem! Sen umgängena försvann är stora flickan som de flesta barn den åldern. Kanske inte den enklaste, men inte särskilt jobbig heller.
Att vi har det jobbigt beror på annat. Att jag mår dåligt beror på annat. Jag hamnade nog i depression av det där som hände. Den där familjesituationen. Kanske hade det varit annorlunda om vi fått hjälp från början. Kanske inte.
Men nu är jag här och måste försöka hantera det. Ska träffa läkare. Resonera om behandling. Hormoner? KBT? Antidepressiva? Vet inte. Vet bara att mitt humör är en ständig berg- och dalbana. Jag är ständigt trött. Sover oroligt. Ambivalent inför allt! Kan vara stensäker på en sak på förmiddag för att vara lika säker på motsatsen på eftermiddagen. Gråtmild ena stunden, elak andra. Är mig själv ibland också- den glada sociala, trevliga. Men oftast inte.
Försöker dölja för barnen. Försöker. Vet ju att detta inte är jag, men lyckas inte alltid spela teatern.
Tänker att jag inte ska ta några stora beslut nu när jag mår så här. Ändå är det svårt att låta bli när jag får de mest övertygande känslor och tankar om vad som är rätt. För att nästa stund vara övertygad om nåt annat. Gud hjälpe mig🙏 Och kanske nåt piller hjälper också.
Hej!
Blev glad att springa på din blogg! Finns inte så många inom
området. Jag tänker, att det är absolut inte konstigt att du mår som du mår. Den lååånga längtan, och alla dessa "hopp och förtvivlan" besked/förfrågningar. Det måste ju ha pågått...typ 1.5 år.
Sen när ni fått till en matchning, det börjar landa. Sen då att det inte ändå blev riktigt en 100% matchning (även ifall ni känner mkt för de båda). Ja, det är fullt naturligt att falla. Inget konstigt med det, mer mänskligt!
Ta tiden, låt det få läka. Be om professionellt stöd, så viktigt! Det kommer bli bra, oavsett. Känn tillit till processen. All lycka till er!