Jösses, jag tittar i kalendern och upptäcker att det gått tre månader nu, sedan vi hämtade hem våra tjejer.

Tre månader av turbulens, kaos, uppgivenhet, irritation och ilska. Men även massor av kärlek. Såklart. För trots allt kaos så har dessa två smugit sig rakt in i våra hjärtan också.

 

Den senaste veckan har det hänt bra saker. Det bästa är att de mycket täta vidoesamtals-umgängena äntligen begränsats till ett i veckan. Gav genast en mycket positiv effekt på vår stora tjej. En helt annan unge! Som vågar må bra! Som tillåter sig att äta, leka, älska oss! Som släppt de regler hon satte upp för sig själv, som alla gick ut på att försäkra sig om att inte må bra, att inte vara glad eller göra roliga saker- för att kunna berätta för biomor sedan att hon minsann bara längtade och väntade och inte alls ville vara hos oss.

 

Det här skulle ha blivit gjort för längesen. Som vi tjatat på soc om att få begränsningen. Det krävdes att flickan fick trösta gråtande moder 45 minuter och försäkra henne om att hon visst älskar henne. Att hon blev ilurad att mamma kommer vilken dag som helst- i nästan tre månader. Att hon hotar att ta sitt eget liv. Att hon upprepade gånger försäkrar mamma om att hon minsann bara älskar henne och bara väntar på att hon skall komma.