Ibland händer allt samtidigt. På gott och på ont. Ibland måste man göra val som gör ont till förmån för val som är nödvändiga.

 

I samma veva som vi fick förfrågan om syskonen, placeringen som lät perfekt, så hände nåt annat. Jag blev erbjuden ett nytt jobb. Ett drömjobb. Jag tackade ja såklart. Superglad!

 

Jag hoppades då att vi skulle kunna ta emot barnen också. Jag ville båda! Fanns inga hinder att göra båda! Tyckte jag. Vara glad och lycklig i mitt arbetsliv och vara glad och lycklig med mitt privata drömliv! Så ville jag!

 

Men det skulle i så fall bygga på att maken fick ta huvudansvaret för barnen i början. Vara den som var hemma den första tiden och kanske den som jobbade lite mindre sen, när skola och dagis var igång. Sen, efter några månader, skulle ju jag kunna också. Det var bara för en kort period.

 

Det visade sig att det kunde han inte. Eller, som jag ser det, han ville inte tillräckligt mycket. Hade han velat så hade det gått. Såklart.

 

Så vi sa nej till barnen.

 

Nu undrar ni säkert varför jag då inte tackade nej till jobbet, jag som längtat så? Hur kunde jag välja ett jobb före två underbara barn som behöver mig?

 

Jo för att det blev uppenbart för mig att då skulle allt ansvar hamna på mig. Det berodde på mig om vi kunde ta emot dem. Det berodde på mig om vi skulle kunna ge dem en bra vardag (läs deltid). Med andra ord, det skulle vara mitt ansvar. Som en liten hobby som han kunde supporta lite... Jo, visst har jag anat detta förut. Visst har jag känt att det har varit jag som drivit på. Som fortsatt att söka, kontakta, påminna... Som längtat. Men velat tro att han ville lika mycket.

 

Sådant här måste man göra som familj. Som par. Och så skulle det inte bli, det blev så himla uppenbart!

 

Jag är så glad för mitt nya jobb. En fantastisk möjlighet för mig.

Men jag är oerhört ledsen och besviken för det andra. Att vi sa nej till barnen. Att min man visat färg. Verkligen visat var han står. Hur han ser på det här. Jag är jätteledsen.

 

Jag vet inte vad som kommer att hända med oss som par. Just nu är jag så himla arg, ledsen, besviken. Vill bara fly. Bort från honom. Vi får se vad som händer med det. Med oss.

 

Men vår familjehemsresa är över.