Idag ringde jag den där kommunen långt långt borta. Sa att vi inte kunde ta emot dessa små med den information vi fått.

De blev besvikna men förstod. Jag sa att jag ville att de skulle behålla våra uppgifter. Ifall vi behövs nån gång senare.

Sen anmälde jag oss till en annan kommun där omkring också. Hörde av syskonens jourmamma att de hade väldigt stort behov.

Så nu är "jakten" igång igen. Tänkte inte alls att det skulle bli så. Men plötsligt är maken väldigt "på" och vill gärna. Vill också ta större ansvar än nånsin förr. Det känns så himla kul.