Stora val och stora beslut, de är svåra att hantera för oss. Vi velar fram och åter. Bestämmer en sak men ändrar oss. Gång på gång.

 

Flera gånger under de senaste två åren har vi satt deadline för när vi ska sluta vänta. Sluta vara tillgängliga som familjehem. Säga till att ta bort oss från listor. Flera gånger! Lika många gånger har vi då även skjutit på den där deadlinen. Och nu senast satte vi ingen ny. Tiden bara går.

 

Det är som om vi inte har förmågan att sätta ner foten i just denna fråga! Den är för stor och för livsavgörande! Bestämmer vi oss för att sätta punkt ordentligt så betyder det ju också att vi bestämt oss för ett helt annat liv. Ett liv som jag aldrig levt. Jag som alltid haft barn.

 

Jag har pratat med maken om att jag behöver en förändring. En livsstilsförändring. Kollade på lägenhet, flytta till stan. Nära till allt. Gå och cykla. Nära jobb, gym, nöjen, mkopisar. Vill jättegärna!

 

Men nja... Tänk om en liten kommer? Då bor vi inte lika bra som nu. Inte lika rymligt. Kan inte ha studsmatta, inte släppa liten att leka själv på gräsmattan. Inte ta fyrhjulingen och åka till skogen. Om en liten kommer.

 

Vi kommer nog till den punkten till slut när vi tar det där beslutet. Om att sluta vänta. För det är ju väldigt slitsamt att livet är på vänt hela tiden. För så känns det. Vad vi än pratar om.. "Jamen om det kommer ett barn då..." som ett ständigt närvarande aber.

 

Nu den här sommaren har jag kontaktat många kommuner och aktörer. Verkligen försökt att tala om att vi finns för så många som möjligt. Senast idag. Och vi har ju fått flera förfrågningar. Men ingen blev nåt.

 

Jag tror att vi närmar oss punkten snart, då vi faktiskt sätter punkt och inte ändrar sen. Det blir liksom ett skydd också. Mot besvikelser. Och ett sätt att faktiskt våga göra de där andra livsavgörande valen. De som är på vänt. De som handlar om jobb, boende, resor, livsstil.