Idag är min barnalängtan stark och levande. Känner mig avundsjuk på andra familjehem, såna jag vet har fått just en sån placering som är vår match. Blir dryg och missunnsam. Tycker att vi är bättre. Att ett barn skulle ha det bättre hos oss. Jag är dum, jag vet. Men den där jäkla längtan är svår och ställer till det i skallen på mig ibland.

Har en långhelg med vuxenaktiviteter framför mig. Fjällvandra, äta och drick gott med fina vänner. Jag är jätteglad för det och har längtat att det ska ske. Men ändå. Det är som om något fattas. Någon fattas.

Kanske är det längtan efter lilla S. Vårt älskade barn. Är det henne vi längtar egentligen? Som vi aldrig får träffa igen? Aldrig veta hur hon mår? Hur hon har det? Är det därför?

Men skulle nån ringa oss just idag om en placering så skulle jag säga JA! Utan tvekan.

Vi längtar så efter lillasyster också. Så många veckor sen vi sågs. Och inte ett pip från den privata aktören om fortsatt avlastning. Men hennes familjehem har lovat att vi ska få ha kontakten ändå. Hon behöver få känna att hon betyder nåt. Hon betyder nåt för oss. Vi längtar efter henne och vill träffa henne. Väljer henne. Det ska hon få veta.

Vill skära pumpor och baka monsterkakor med någon. Köpa vinteroverall och nya handskar. Läsa "Kaninen som inte kunde somna" och ha fredagsmys med godis och rolig film. Titta på den som sover. Stryka över håret och kinden. Känna förundran och lycka att just den lilla människan finns hos mig.