Så fort det gick, men nu är sista semesterdagen här.

 

Vi hoppades och kände oss även rätt säkra på, för fem veckor sedan, att en liten skulle behöva oss och bli en i vår familj i redan sommar. Men så blev det då inte.. 

 

Återigen så är jag såklart GLAD att vi inte behövs. Lite dåligt samvete att vi inte kunde säga ja till dem som vi faktiskt tillfrågades om. Men faktiskt, om jag ska vara helt ärlig, är jag mest själviskt besviken att inte få en liten i familjen. 

 

Som en liten summering så fick vi ändå fyra förfrågningar under sommaren: syskonparet på 5 och 7 som skulle jourplaceras, den lille 4-åriga gossen med svåra problem, en ensamkommande 15-årig flicka och så storasyster. Samtliga förfrågningar från vår konsulent, den privata aktören.

 

Vår familj skulle inte fungera med någon av dem. Hemskt att säga så, men för att det ska bli bra, om vår familj ska fungera och hålla ihop, må bra. Så måste det vara en matchning. 

Det är ju också bl.a därför de gör utredningar, för att hitta målgrupp som passar. Vår egen tonåring är ju med och sätter gränserna och möjligheterna också, det har gjort vår målgrupp till den det är. 

 

Från den södra grannkommunen som vi "återanmälde" oss till i våras, har vi inget hört. 

Den norra grannkommunen som vi anmälde oss till i sommar hörde vi inte mer ifrån heller efter att handläggare M gått på semester. Fast det var ju så att det funnits ett barn där, som hon hade i åtanke direkt hon fick kontakt med oss. Men i sista stund löste det sig "på annat sätt". Vet inte hur, men det är ju vanligt att det blir så. 

 

Jahapp, till veckan börjar då vardagen igen.